Matteuseffekten
Matteuseffekten, eller Matteusprincipen, innebär i begåvningspsykologiska sammanhang att den som har en stark förmåga inom ett område med hög sannolikhet kommer att ha en stark förmåga även inom ett annat område. Paralleller kan dras till den generella intelligensfaktorn, där faktoranalys på gruppnivå har visat olika grad av samvariation mellan de olika områden som testas genom ett begåvningstest. En teori är att många egenskaper i en hjärna som gagnar en sorts uppgiftslösande även nyttjas och är fördelaktiga i andra sorters uppgiftslösande. En ytterligare förklaring skulle kunna vara en hög grad av samförekomst av olika egenskaper som alla är fördelaktiga i olika sorters problemlösande och det finns även studier som på gruppnivå visar på fysiska hälsofördelar som generellt är högre hos de med en hög intelligens.
En praktisk användning av att känna till Matteuseffekten är att skolan bör ifrågasätta initiala intryck att eleven har en "matematikbegåvning" (eller annan ämnesbegränsad sådan) och undersöka om eleven med rätt stimulans och lärarrelation har lika goda förutsättningar inom exempelvis den språkliga domänen.
Vad gäller uppövad talang och kunskap så kan Matteuseffekten förklara växande skillnader mellan individer med att den som tidigt har lärt sig att t.ex. läsa lättare och i större omfattning kan tillgodogöra sig ny kunskap, de får mer läraruppmärksamhet och uppmuntran, möter högre förväntningar och stimuleras att odla en självbild och identitet som är gynnsam för ytterligare utveckling av kunskaper och förmågor. Om denna dominoeffekt uteblir så kan det tvärtom bli inlåsningseffekter på en lägre prestationsnivå, även för barn med en hög begåvning.
Namnet MAtteuseffekten kommer ur Matteusevangeliet (Matt 25:29): "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har."
Begreppet myntades 1968 av sociologiforskarna Robert K. Merton och Harriet Zuckerman (se engelska wikipediaartikeln för referenser).